Detta är i grunden en blogg om att leva bassini style. Mitt liv, för mina hundar, Basset och Panini. Eftersom att de inte längre är i livet, är detta numera ett minne av mina underbara hundar. Matte älskar er.

Min älskade Basset.
En blandning av dvärgpudel, petit basset griffon vendeen, lhasa apso, cavalier king charles spaniel, powder puff och bichon frisé. Den vackraste blandningen en hund kan vara. Basset föddes den 5 juli 2007, och vi hämtade honom i Luleå åtta veckor senare. Det var en lycklig dag, och vilken fantastiskt fin valp, det sötaste jag sett någonsin.

Vi hade byggt en hundgård deluxe, väl påkostad i både tid och pengar, oj vad bra han skulle ha det. För det är ju jätteenkelt att ha en hund, eller hur? De äter, sover, leker och behöver lite motion. I övrigt kan man väl göra som man brukar, jobba hur man vill och så, hunden kan ju vara i hundgården. Som alla andra hundar.
Jo jo. Det kan man ju tro. Om man råkar få en enkel hund.

Hunden vi fick, världens bästa hund, visade sig tidigt inte vara så himla enkel. Nej, den här unge herrn hade minsann klart för sig vad han ville, och vad han tyckte. Och när det inte blev så, protesterade han högljutt tills ens dåliga samvete bröt ner en fullständigt. Det mesta gick att vänja honom vid, men denna hundgård, inte en chans. Så många gånger han fick sitta i den, i hopp om att nån gång köpa läget, men oj vad han tjöt och grät. Han stod upprätt på bakbenen och grät varje gång man backade ut från uppfarten för att åka till jobbet.
Det var då jag fick snilleblixten; vi skaffar en kompis åt honom! Då kommer det säkert gå bra att sitta i hundgården. Tji fick vi.

Basset var en fantastisk liten hund. Fantastiskt klok, en riktig liten pudelskalle. Det var roligt med en hund med så mycket egna idéer och åsikter, aldrig hade jag trott att en hund kunde vara så personlig, och lycklig var jag över det. Jag insåg hur tråkigt det skulle ha varit med en hund som bara fann sig i allt.

Vi satte ett 120 meter långt staket runt gården, allt för att ge hundarna maximal frihet. Det var värt varenda krona, varenda målarburk och varenda timme jobb det krävde (lätt för mig att säga, som var gravid och skulle undvika oljefärg).

Jag blev snabbt en stenhård hundägare, minst en timmes lösspringande motion varje dag, och en lite kortare promenad på kvällen. Under de 2½ åren vi hade basset, kan jag räkna undantagen för promenader på en hand. Mina hundar ska ha det jävligt bra, annars har jag inte möjlighet att ha en hund. Punkt. Jag såg till att söka mig jobb på tider så att inte hundarna behövde bli lämnade ensamma längre än fem timmar. Även de undantagen kan räknas på en hand, och då har jag haft ett samvete som inte varit kul.

Blandningen av raser (hej tjuvparning) gjorde honom till något av det mest estetiskt perfekta i hundväg. Vackrare hund får man leta efter. Han fällde inte ett hårstrå under hela sin livstid, man kunde borra näsan långt ner i pälsen och inte ett strå fick man med sig därifrån. Och han luktade aldrig hund, aldrig nånsin, han luktade bara rent. Så länge han var ren, såklart. Han luktade schampo i flera dagar när han badat. Makalöst kelvänlig hund.

När han var valp gjorde han som många andra barn, kissade ner sig när nåt var för roligt. Varje gång han träffade någon, blev han så glad att svansen vevade okontrollerat, ja, hela kroppen faktiskt, och han glädjestänkte överallt. Det hade han ingen aning om. Det var en valpgrej, sa veterinären, det växer bort. Det gjorde det aldrig. Överlyckan av att träffa folk växte aldrig heller bort, vilket gjorde att man alltid fick försöka lugna hunden innan han fick hälsa på någon. Lite jobbigt.

När han blev könsmogen, vid åtta månader, började han helt plötsligt sätta sig och markera inne hos andra människor. Det blev lite bättre när han då blev kastrerad, men inte perfekt, han hade fortfarande lust att göra det ibland.
Situationen blev helt enkelt sådan, att man inte ville ta med honom bort, för han glädjestänkte i hallen när man kom dit, sen satte han sig och kissade på någon matta. Inte så kul. Man kunde heller inte lämna honom hemma längre än fem timmar, eftersom han aldrig accepterade hundgården.

Dessutom är det olagligt att  lämna dem längre än fem timmar, hundgård eller ej. Så det så.
Femtimmarsregeln har alltid varit viktig för mig. Jag struntar väl i om hunden kissar inne, ser jag inte till att han får komma ut så får han väl kissa inne om han behöver. Däremot finns det inte en chans att jag skaffar en (två, kommer dit) sällskapshund för att den ska sitta ensam hemma, inte ens i undantagsfall.

När Basset var dryga halvåret gammal, skaffade vi då en "hundgårdskompis" till honom, Panini. dock blev inte hundgården mer accepterad för det.


Min älskade Panini.
Panini var verkligen en egen sort. Vi hittade honom på hundrondellen.se, en organisation för adoptionshundar. Panini kom från Portugal, exakt hur han hade levt där vet ingen. Vilken ras han är vet ingen heller, likaså någon ålder. Det var helt enkelt bara Panini, en hund.

Jag och pappa körde ner till Bollnäs en dag i slutet av januari 2008, och hämtade Panini. Åh herregud. Det var ingen fager hund. Inte fager alls. Han såg ut som en stor pubiskatastrof, och jag ångrade mig ärligt talat lite.



Panini var lika skygg som han var ful, inte alls intresserad av mig. Nåja, tänkte jag, det får väl bära eller brista. Fick veta av hans jourägare, som han bott hos i ett par månader, att han helst ville ligga under förarsätet och åka. Va? Jaha.. Jo, där kröp han in, så långt han förmådde, och låg där med uppspärrade ögon hela vägen hem. Jättekonstig hund.

Väl hemma försökte Basset att få igång honom, kom igen då vovven, lek, tyckte vi. Panini ville INTE leka med den 6 månader gamla valpen.
Jag trodde att jag gjort ett jättemisstag.
Men våren kom, knopparna tinade fram, och så gjorde även Panini. Den sjuhundratusen år gamla hunden blev yngre, busigare och mer social för varje dag, och när sommaren kom hade han och Basset blivit allra bästa vänner. Så otroligt många timmar vi spenderat tillsammans i skogen, hundarna har jagat och busat och lekt, och det var en fröjd att se.





Panini var egentligen en perfekt hund, stillsam och lugn inomhus, visade aldrig rastlöshet eller missnöje. Blev väldigt glad om han fick promenera, men om han inte fick det, så var det också okej. Sen när han kom ut kunde han vara ett riktigt energiknippe, han blev bara halva sin ålder ute i skogen.
Jag frågade en veterinär hur gammal hon trodde att han var, och hon tippade ca fem år när vi fick honom. Folk som träffade honom trodde att han var mellan tio och döden, men vi som kände honom är ganska övertygade om att han inte var så himla gammal. Däremot är han mest troligt uppvuxen liggande på en soffa, eller något. För någon motion var han inte van att få, det syntes tydligt. Inte bara att han var stel och obekväm i början, man såg på hunden att han verkligen inte fattade vad vi höll på med.

Däremot kan man undra vad han varit med om i Portugal. Utöver hundhem, flygresa i ett lastutrymme och sådana traumatiska saker. För den hunden var inte tuff. Han bad nästan om tillåtelse för att få andas. Han var aldrig säker på att han fick göra något alls. Får jag vara här, får jag äta det här? Många gånger vågade han sig inte ens fram till sin egen matskål, trots att man sagt varsågod, det var som att han fick för sig att det inte var tillåtet. Han bara vände och gick.
Ibland blev han så rädd när man bara sträckte fram handen för att klappa honom, att han sprang sin väg.
Han kan i alla fall inte ha levt som herrelös i Portugal, han var alldeles för rädd och definitivt för klumpig, för att klara sig själv. Han skulle aldrig tagit en fläskfilé från en stol ens. Däremot rätt vad det var, fick han världens killer instinct. Han har dräpt en sork och en hackspett (skadad, men ändå), utan att tveka. Basset blev nyfiken och halvsugen på saker, men Panini högg direkt! i somras jagade han grannens kanin runt runt en lada, och lyckades få sig en pälstuss, innan jag fick tag i honom. Han var rolig. På eller av, snacka om.

När vi skulle få vår bebis, var jag fast besluten om att det inte skulle få påverka hundarna negativt. Bebisen skulle helt enkelt få vänja sig vid att hundarna ska ut i skogen en timme varje dag, och få allt annat de behöver. Och jag skulle alltid älska mina hundar lika mycket. Jag hade helt ärligt svårt att tänka mig, att jag skulle kunna älska bebisen lika mycket som hundarna. Låter ju helt sjukt, men då kändes det så.

Av tusen miljarder anledningar som jag inte tycker hör denna sidan till, beslutade vi oss för att ta bort dem. Vi diskuterade omplacering, men med tanke på hur många hundar och andra djur som finns runtom i världen, som absolut inte får det de behöver, känns det bara dumt. Vi inser också, att inte särskilt många människor  instämmer med vår syn på vad en hund behöver.

Så vi bestämde att de får sova gott, på vår gård.

När vi väl bestämt det, så åt det dåliga samvetet upp mig innifrån. Varje gång jag såg på hundarna, tänkte jag "vi ska avliva er. frågan är bara när". Jag kände mig som hitler. Flera gånger om dagen.
Varje gång jag blev irriterad på en hund, tänkte jag "varför gör vi det inte nu med detsamma". Så efter att ha gråtit av och till en hel dag, hörde jag av mig till vår käre vän som lovat att hjälpa oss med det. Han kom samma kväll. Bägge hundarna kände honom mycket väl, tyckte om honom massor och var trygg med honom. En i taget fick de avsluta sina liv, utan föraning, medan de mumsade kasslergratäng bakom garaget. De anade ingenting. De var trygga med husse och vår käre vän.

Många tårar har rullar nerför kinderna på krången 41, och adressen kommer aldrig vara sig lik. Det kommer alltid fattas något här. Vi kommer att sakna er varje dag. Jag har ångrat mig hundra gånger, men innerst inne vet jag att ni har det bättre där ni är.

Ni kommer alltid att fattas mig, mina kära vovvar. Matte älskar er.



Over and out, föralltid. Living bassini style är slut.